tisdagen den 29:e december 2009

Den tydligaste visionen vinner valet

Ideologierna är döda. Inte på så sätt att de inte studeras eller har anhängare, men på så sätt att de inte tar plats i debatten. Ideologierna är döda.

När jag gick en av flera småutbildningar i liberal ideologi stötte jag en gång på en människa som sa att ideologi, det är bara för de unga. Han menade att när man väl blir politiker, då är man pragmatisk och tvungen att lösa vissa problem. I den stunden försvinner den ideologiska debatten. Jag kan förstå den infallsvinkeln, och kanske delvis sympatisera med den. När man sitter i en kommunal nämnd eller utformar lagförslag i ett av riksdagens utskott är ju inte den ideologiska debatten lika självklar. Det viktigaste då är ju att leverera ett resultat som är acceptabelt och önskvärt. Politiken som verktyg, helt enkelt.

Men är det trots detta också acceptabelt och önskvärt att ideologierna endast är obduktionsobjekt? Jag tror inte det. Vi bär alla med oss ett system av värderingar genom vilka vi uppfattar den verklighet som cirkulerar omkring oss. I vissa fall är det kanske lite undanträngt till förmån för det praktiska sinnelaget, men ibland är det rätt framträdande.

Det är detta som är ideologiernas syfte och mål. Politik handlar inte enbartom att praktiskt förändra verkligheten i den riktning man finner önskvärd. Lika mycket handlar det om att utmana andra ideologier och utveckla samhället på alla sätt. Och det är här som regeringen idag brister. Man har fokuserat allt för mycket på att regera, att skapa en bild av den dugliga makten.

I sin iver att trumfa Socialdemokratin i regeringsduglighet har man förlorat sin största styrka: bilden av att vara det andra alternativet. Regeringen blev inte vald därför att den sågs som en bättre handlingskraftig skara politiker. Svenska folket röstade fram alliansregeringen för att man ville ha något nytt, något annorlunda och något bättre.

Så länge Alliansen inte utmanar de rödgröna också på det ideologiska planet, kommer de inte vinna valet. Man måste förklara, fäkta och försvara de liberala värderingarna och förtydliga de skillnader som finns. Retoriken kring sjukförsäkringarna är, som jag har berört i tidigare poster, ett tydligt exempel på hur man inte lyckas förklara alternativet. Andra exempel är hur regeringen inte lyckas förmå förklara pensionärerna skatter. Ytterliggare ett är bristen på försvar för turerna kring Saab.

Stå upp för den liberala ideologin, regeringen!

fredagen den 18:e december 2009

Regeringen argumenterar fel om sjukförsäkringen

Är det bara jag som med spänning väntar på att regeringen allvar ska förklara varför man reformerar sjukförsäkringen? Som det ser ut nu så skjuter den sig själv i foten genom att ducka och ursäkta sig och stå med mössan i handen. Men om man sätter sig ned och funderar på reformerna så kan man bara komma till slutsatsen att den bygger på en positiv människosyn.

Tänk på frasen "Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov." Utgångspunkten i frasen är att man ska bidra till samhället, och att man ska bidra till sin egen välfärd. Kan man arbeta, då ska man arbeta. Det är här sjukförsäkringen kommer in. Sjukförsäkringen är en försäkring som betalar ut delar av ens lön om man är sjuk. Under den tid man inte kan arbeta får man ekonomisk ersättning för att fortfarande kunna få mat på bordet. Så långt är nog de flesta överens, men här spretar det sedan.

Om jag hade stått vid Sveriges gräns och tittat på den debatt som har försiggått i Sverige den senaste tiden, då hade jag omedelbart sympatiserat med de rödgröna. Vem vill rösta på ett parti som vill utförsäkra sjuka människor. Men då har man bara tänkt ett halvt steg. Jag vill påstå att det är en dyster människosyn som präglar de rödgröna. I omhuldandets namn så utgår man ifrån att människor aldrig förändras. Man utgår från att om en persons förmåga förändras på grund av en sjukdom så ändras en persons behov i samma grad. Det är alltså ett statisk spel i de rödgrönas ögon. Blir man sjuk så ska man ha pengar.

Men varför då? Är det för att man är sjuk som man behöver pengar eller är det för att man har ett behov som man behöver pengar? Om man skriver under det första så hoppar man över ett led i tankebanan; man missar att sjukdomen ibland leder till oförmåga som i sin tur leder till ett behov.

Därför är reformen av sjukförsäkringen positiv. När man har varit sjuk under en längre tid så ska man pröva om det är så att sjukdomen faktiskt innebär en sådan oförmåga som föranleder bidrag. Detta är en positiv människosyn. Utgångspunkten är att människan förändras över tiden. I takt med att man blir äldre och utbildar sig och arbetar ökar ens förmåga. När man är femton har man förmåga till vissa saker, när man är tjugofem ytterliggare några och när man är trettio ännu fler. Frågan som ska ställas är ju om en sjukdom vid trettio års ålder leder till att man inte har någon förmåga alls.

Människors förmågor är aldrig konstanta. I takt med ålder och andra erfarenheter båda ökar och minskar människors förmågor. Beroende på förmågan ökar och minskar också människors behov. Sjukförsäkringen ska inte vara ett system som ger sjukersättning till personer för att man är sjuk utan för att sjukdomen under en period gör att man inte kan tillgodose sina egna behov.

När man har varit sjuk under en längre tid måste man dock ställa sig fråga om sjukdomen kanske är så pass långvarig att man inte kan återgå till sitt tidigare arbete. Med andra ord, vissa sjukdomar förändrar ens förmåga mer eller mindre permanent. Som jag har skrivit ovan innebär detta dock inte nödvändigtvis att man inte har någon förmåga över huvud taget. Har man andra förmågor, som inte är påverkade av sjukdomen, då ska man använda dessa istället.

Och har man sådana förmågor, då är man inte sjuk utan arbetslös. Man är sjuk på så sätt att man har en diagnos, men som jag skrev ovan så är det ju inte sjukdomen som grundar ersättningen utan oförmågan. Och det är detta förändringarna i sjukförsäkringen handlar om. När man har varit sjuk under en längre period är sjukdomen mer eller mindre permanent. Av den anledningen prövar man om det är så att man har andra förmågor som fortfarande är intakta. Har man det, då kan man arbeta och då är man egentligen arbetslös.

Sjukförsäkringen blir alltså mer och mer ett uttryck för den marxistiska frasen: Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Sjuka människor är också människor och dessa ska ses som just människor. De ska inte, som de rödgröna gör, ses som offer för sina sjukdomar, utan som individer med många förmågor i baggaget.

Tänk på det regeringen, och argumentera efter det! Annars förlorar ni valet.