söndag 27 maj 2007

En ganska träffande beskrivning av omvärlden:

Men det är inte svårt att hitta exempel på den gränsernas uppluckring som Beck-Grande talar om. Amerikanernas levnadsstandard beror i dag på den kinesiska centralbankens välvilja. Amerikanska och europeiska militärapparater som byggts för nationellt försvar används i dag för krishantering och - en ytterligare paradox - för nationsbyggande på Balkan och i Irak, långt borta från det egna landet. Natos och EU:s säkerhetsdoktriner talar om diffusa risker, inte om identifierade angripare. Det koloniala Afrikas europeiska identitet blev kortvarig, men en växande andel svenskar, tyskar, belgare har i dag släktband i Afrika och Asien

Kan vara ganska bra att komma ihåg i dessa dagar när nationalismen står för dörren.

lördag 26 maj 2007

Ibland får de till det.

Det r är trevlig läsning på morgonen. Lagom problematiserande och mycket intressant. Om man vill spinna vidare på det så kan man ju säga att både arbetar- och medelklass har blivit just arbetar- och medelklass. Samtidigt. För den som kommer från arbetarklassen transformerar sig till medelklass och döljer sitt ursprung medan den som är medelklass har fått för sig att han är arbetarklass.

Och så spinner det på.

lördag 5 maj 2007

Äntligen har moderaterna kommit ut ur garderoben och vågar erkänna att höjd bensinskatt är bra för miljön.

Det verktyg som gör att människor ändrar sina vanor som mest är det verktyg som snor lite ur plånboken. Att Borg nu tar bladet från munnen och erkänner att skatter på miljöskadliga ämnen är något bra, kanske till och med för hela alliansen. Visst, det kanske var ett litet brytande av ett kristdemokratiskt vallöfte. Men ska vi förstöra mer luft och förvärra miljön bara för att tillgodose ett gäng kristna som ändå är på väg bort? Självklart inte!

Nu väntar jag bara på att Borg ska våga säga att grön skatteväxling är något bra: högre skatt på sånt som skadar miljön och lägre på sånt som inte skadar. Win-win!

Andra bloggar om: , , , , ,

fredag 4 maj 2007

Det sadistiska Sverige ropar på hårdhet

Igår kunde man läsainternet (och nu på morgonen i tidningarna) att domstolarna dömer allt fler till fängelse, men att man på senare tid dömer till något kortare fängelsestraff. Oj oj oj, utropar Beatrica Ask, usch va hemskt! Vi måste ju bura in brottslingarna för att få ner brottsligheten!

Jag vet inte vad som är det värsta, en onyanserad och på gränsen till okunnig justitieminister eller en opinion som nickar instämmande. Jag kommer att tänka på sossarnas retorik mot moderaterna: ”ni bekämpar inte arbetslösheten, ni bekämpar de arbetslösa”. Ungefär likadant tänker folk i Sverige: vi ska inte satsa på att bekämpa orsakerna till kriminalitet, vi ska slå tjuvarna på fingrarna.

Men frågan som man ska ställa sig, och som inte ställs någonstans i den politiska debatten, är ju om hårdare straff och fängelse verkligen fungerar. Nils Jareborg, professor i straffrätt vid Uppsala universitet uttrycker det ganska bra:

Folk i allmänhet anser sig veta hur man når resultat. Ett samband mellan strängare straff och minskad brottslighet ses som självklart. Kunskapskällan är det s.k. sunda förnuftet (som dessvärre ofta är varken sunt eller förnuftigt).

Det som enligt forskning mest påverkar laglydnaden är inte längden på straff – vilken brottsling räknar med att bli straffad? – utan risken för upptäckt, utbildning, tillfälle att begå brott, social samhörighet och arbetsförhållanden.

Så om det inte är av preventiva skäl som allmänheten vill bestraffa brottslingar, vad är det då? Jo, viljan att bestraffa! Med andra ord, ett utryck för en slags kollektiv sadism.


Andra bloggar om: , , , ,
Pingat på intressant.se

torsdag 3 maj 2007

Äntligen ett rätt riktat krav!

Det har ju varit mycket gnäll den senaste tiden på att regeringen ställer för mycket krav. Att den använder piskan alldeles för mycket och samtidigt ransonerar morötterna. Kritiken kanske är befogad, det är mycket möjligt. Idag kom i alla fall ett förslag, som i och för sig innebär krav, men som ställer krav åt rätt håll. Regeringen har uppmärksammat att betygssättning allt för ofta är aningen slö och att något måste göras åt det.

Genom att ha nationella prov i fler ämnen förvandlar man de gamla lokala godtyckliga proven till nationella mer rättvisa sådana. Det är en bra idé, även om jag är säker på att den SSU:are som jag mötte för flertalet år sedan säkert sitter och svär nånstans. Han borde inte göra det, men likt dagens vänsterpartister tyckte han att betyg var djävulens påfund. Visst, det kan man ju tycka, men det som är talande är att de som numera förespråkar det också vänder sig mot nationella prov:
Vad är själva poängen? Är det att ytterligare slå ut och få elever att känna sig värdelösa? Alla regeringens förslag saknar ett pedagogiskt värde.

Grejen är ju bara den att god pedagogik och prov inte alltid behöver utesluta varandra. För att kunna avgöra vilka som ska ha godkänt och vilka som inte ska ha det så måste man mäta kunskap. Och det är det tusen gånger bättre att ge läraren ett standardiserat prov i handen så att bedömningen blir likvärdig över hela landet. Det vinner alla på.

Det som är än mer intressant är att den kravpolitik som presenteras idag är riktad åt rätt håll. Äntligen är det skolan och de som tvingar elever att sitta i skolbänken som får krav på sig. Ett krav att sätta rättvisa betyg.

Men det är det tyvärr inte många som pratar om idag. Den här morgonen har de flesta skrämselhicka och oroar sig över nior som (alltid) är stressade och får för många prov.

Nåväl, kraven till trots, det som jag väntar på nu är det förslag som verkligen behövs: mer pengar och fler lärare!


Andra bloggar om: , , , , ,
Pingat på intressant.se

tisdag 1 maj 2007

Dagens politiska debatt tar död på demokratin

Folkpartisterna – likt många andra politiska krafter – slår numera bakut. I takt med att väljarstödet ha visat sig svika i opinionsmätningarna börjar förtroendet svikta och syndabockar letas. Leijonborg åkte ut med huvudet före och media får sig känga efter känga. Fenomenet är ganska intressant, inte bara därför att det är en påtaglig brist på självinsikt i det lilla riksdagspartiet, utan också för att det är ett av de tydligaste symptomen på vad som är lite tokigt i det politiska Sverige. Ett symptom på hur den politiska retoriken slagit knut på sig själv.

Som väljare är det lätt att snurra bort sig i den politiska debatten och till slut finna sig själv i ett hav av påhopp, löften och just populistisk retorik. För den som inte är insatt – vilket de flesta inte är - måste politiken te sig mer och mer förvirrande med partier som friskt lånar varandras frågor och kärnbudskap.

Det blir på något sätt som att pr-människorna fäller krokben för sig själva. Ju mindre väljarna lyssnar, ju enklare blir budskapen, ju mer förvirrade blir väljarna och ju svagare blir den politiska legitimiteten. I takt med att väljarna uppfattar de politiska makthavarna och oppositionen som bärare av samma budskap med samma problembild och liknande lösningar blir väljarna mindre intresserade av politiken. Och det är något som är mycket illa.

Det som händer nu är ju egentligen det som verkligen inte får hända. I takt med att väljarna flyr politiken och blir allt mer ointresserade blir också de budskap som ska fånga väljarnas intressen enklare. Det blir en ond cirkel där alla partier talar samma klarspråk: arbete är viktigt, skolan ska stärka de som är svaga, de sjuka ska bli friska, miljön ska bli bättre och freden i världen ska stärkas.

När sedan dessa verkliga problem realiseras för väljarna och behovet av lösningar blir allt tydligare kommer legitimiteten i systemet förloras. Den processen stärks också av att samtidigt som politikerna tycks stå för samma saker och därför oförmögna att hantera problemen så skriker de mer än någonsin på varandra. Persson föraktar öppet Leijonborg, moderaterna hyllar första maj och Sahlin kallar första april för alliansens dag. Det politiska Sverige blir då mer ett skådespel, en cirkus som inte har några lösningar på dagens problem.

Nu tillhör jag de som tror på att politiken i Sverige kan lösa många av de problem som finns. Inget parti eller politisk kraft har nog den ultimata lösningen men partierna och de styrande besitter förmågan att identifiera problemen och hitta de rätta verktygen. Problemet är bara att när väljarna tappar förtroendet till politiken underlättar man för de mörka, förenklande krafterna. Sverigedemokraterna och de andra krafter som föraktar demokratin och likt treåringar tror på de enkla lösningarna kommer att vinna större insteg.

Den riktigt svåra frågan är bara hur man ska hantera problemet. Jag har ingen aning om hur, men jag tror att en dellösning är en förbättrad och fördjupa dialog med väljarna och samhället. Och då menar jag inte seminarier som ingen går på eller tuffa one-liners. Det som behövs är massiva kampanjer där man köper upp reklamplats i tidningarna, tid i tv och ute i det offentliga rummet.

För att det demokratiska samhället ska överleva är det absolut nödvändigt att fånga tillbaka dem som det demokratiska samhället ska bestå av och framför allt stärka. Tyvärr kommer vi nog inte få se mycket av det. Måtte bara inte Weimarrepubliken upprepa sig.


Andra bloggar om: , , , ,
Pingat på intressant.se