fredagen den 7:e februari 2014

Inför riksdagsvalet har jag bytt hemsida

För att fortsätta följa mig på min resa mot att bli Folkpartiets nästa riksdagsledamot för Uppsala, besök http://www.bennylindholm.se

/Benny Lindholm

tisdagen den 7:e maj 2013

Bostad först - om Folkpartiet får välja

Satte kaffet i vrångstrupen i lördags när jag läste tidningen. Det är oklart om Stig Rådahl (M) har blivit felciterad i Unt eller inte, men det var ingen munter läsning om hemlösheten. Jag har arbetat hårt för att få igång Bostad först i Uppsala sedan flera år tillbaka. Jag motionerade även om det inför Folkpartiets landsmöte för två år sedan.

Därför var det glädjande att vi kunde enas inom Alliansen i augusti förra året och ge kommunens tjänstemän i uppdrag att börja arbeta fram ett Bostad först-projekt. Något som även kommunfullmäktige enades om.

Uppsala har en bekymrande hemlöshet som innebär ett stort lidande för de som inte har en egen bostad. De allra flesta i statistiken har fastnat inom den parallella bostadsmarknad som administreras av socialtjänsten. Bostadssociala kontrakt och trappstegsboenden kan visserligen lindra en akut nöd, men det finns en stor risk att systemet permanentar hemlösheten och försvårar för de hemlösa att varaktigt få egen bostad. En egen bostad som medför den trygghet som är en förutsättning för att komma ur ett missbruk eller kunna hantera den psykiska ohälsa som kan vara en förklaring till varför man har blivit hemlös från första början. Bostad först innebär med andra ord ett helt nytt sätt att se på hemlöshet som både kan minska kostnader och öka människors trygghet och frihet.

Därför var det självklart för mig att vara tydlig när Unt ringde och frågade om min synpunkt. Vi har inte kommit överens inom alliansen om att avbryta Bostad först eller halvvägshuset. Moderaterna kan inte ensamt dra i handbromsen. Jag är övertygad om att vi kommer att komma överens inom alliansen, men det är tråkigt att många kanske felaktigt har fått bilden av att även Folkpartiet står bakom moderaternas tankar om att avbryta planeringen. Det gör jag inte.

måndagen den 29:e april 2013

Bostonbomberna riskerar blåsa liv i restriktiv flyktingpolitik

Idag på flyktingbloggen:

I tider av kris prövas människan. Det är inte märkligt. Att bombningarna i Boston förra veckan nu riskerar att stjälpa invandringsreformen i USA vore dock ytterligare en potentiell katastrof. Även för oss här hemma i Sverige. Om förslaget om tuffa kontroller av asylsökande blir verklighet finns en risk för att asylsökande inte bedöms efter deras flyktinghistoria utan istället efter vilka teoretiska säkerhetsrisker ett uppehållstillstånd skulle kunna innebära.

Många har nog med glädje följt den invandringspolitiska debatten i USA de senaste månaderna. I korthet har det liggande förslaget till invandringsreform tre huvudsakliga mål där det viktigaste är att ge möjligheter för de miljontals papperslösa invandrare som befinner sig i USA att få uppehållstillstånd och medborgarskap.

Hur den föreslagna invandringsreformen har diskuterats de senaste månaderna har också förvånat många. Fram tills bomberna i Boston var motståndarna allt mer marginaliserade. De kunde inte rasa mot ”illegala invandrare” eftersom det liggande lagförslaget handlar om att göra vistelsen i landet laglig. De kunde inte heller argumentera för att reformen är dålig för samhällsekonomin eftersom amnestin för de miljontals papperslösa, anonyma och underbetalda arbetarna skulle innebära arbetsrättsligt skydd och ökade skatteintäkterna.

Efter Bostonbombningarna har det dock börjat mullra. Om invandringsmotståndarna inte kunde hota med illegala invandrare eller samhällsekonomin så kunde de ju åtminstone hota med att invandrare är terrorister. Förra veckan skrev t.ex. Tea Party-senatorn Rand Paul ett brev till gruppledaren för det demokratiska partiet i amerikanska senaten och menade att migrationsreform måste vänta tills ”de specifika misslyckandena” med de befintliga invandringsreglerna har utvärderats. Enligt Rand Paul var det fel av USA att ge uppehållstillstånd till två män (varav den ena var 9 år när han fick uppehållstillstånd) från Tjetjenien eftersom området är känt för ”islamisk extremism”.

Rand Paul är inte heller ensam. Senatorn Charles Grassley har i samma anda länkat jakten på terrorister till den stundande invandringsreformen och efterfrågat strängare kontroller av bl.a. asylsökande. Det tråkiga i sammanhanget är att Demokraterna följer samma tankebanor. Barack Obamas ”säkerhetsminister” (Secretary of Homeland Security) försvarar reformförslaget men insisterar att s.k. ”säkerhetsscreeningar” måste genomföras av asylsökande.

Den invandringspolitiska debatten i USA håller med andra ord på att kantra. Från ett svenskt perspektiv är det kanske svårt att förstå hur pass rå den amerikanska debatten kan vara. Det finns en lång tradition av rå rädsla. Raljanta inlägg om ”motorvägar från Mexiko som injicerar spansktalande djupt in i hjärtat av USA” blandas med lögner och t.ex påståenden om att radikala islamister som utger sig för latinamerikaner och infiltrerar landet från söder. Och argumenten haglar nu efter bombningarna i Boston. Invandrare och flyktingar utmålas som säkerhetspolitiska hot.

Självklart har dock bombningarna ingenting med en invandringsreform att göra. Man kan inte skydda sig med stängda gränser och murar. Även om ett land slutar att acceptera flyktingar och asylsökande och skulle utforma något terrorprofileringssystem kommer risker mot det öppna samhället alltid finnas. Lika lite som man kan titta på marken och säga att den är platt och att jorden därför är platt kan man peka på en utlandsfödd brottsling och sen dra slutsatsen att alla flyktingar är terrorister. Jorden är rund och invandringen berikar. Så är det bara.

Problemet med de förslag som nu haglar i USA om ingående tester av flyktingar för att bedöma om det finns en risk att de begår terroristhandlingar i framtiden är dessutom att de kan strida mot flyktingkonventionen och starta en obehaglig trend. Enligt flyktingkonventionen finns det endast tre omständigheter som gör att en stat kan vägra en asylsökande flyktingsstatus; krigsbrott och brott mot mänskligheten, ett allvarligt icke-politiskt brott och handlingar som strider mot andan i FN-stadgan.

Det andra undantaget – grova icke-politiska brott – är troligtvis vad diskussionen i USA nu delvis kretsar kring. Problemet är bara att undantaget inte fungerar proaktivt. Det är inte risken för grova icke-politiska brott som medger ett land att neka flyktingsstatus, det är när det finns bevis om att den asylsökande har begått sådana brott tidigare.

Allt annat vore också märkligt. Undantagen i flyktingkonventionen för krigsförbrytare och grova icke-politiska brottslingar, exempelvis terrorister, är till för att upprätthålla respekten för asylrätten. Om personer som själva gör att folk flyr skulle få asyl finns en risk för att stater börjar dra sig för att bevilja uppehållstillstånd. Just därför är också debatten och förslagen i USA så farliga. Skulle USA titta med ett halvt öga på hoten mot den asylsökande och ett helt öga på teoretiska risker finns en risk för att andra länder tar efter, vilket skulle kunna leda till humanitära katastrofer i händelse av krig och konflikt.

Rätten till asyl är inte absolut, men det är viktigt att i alla lägen hålla huvudet kallt och bemöta och bedöma den asylsökande objektivt efter den historia hen berättar. Om USA börjar neka asyl till flyktingar för att de kommer från krigshärjade områden med terrorism gör landet sig inte bara skyldig till en logisk kullerbytta, de sviker också de människor som är på flykt. Och det är inte det som invandringsreformen syftar till.

onsdagen den 24:e april 2013

Bevara Genetiska trädgården genom att bygga stad

Idag på UNT Debatt tillsammans med Henrik Ottosson och Mats Johnsson:

Om Uppsala ska få en sammanhängande och fungerande stadsbild krävs att staden växer inifrån och ut. Dagens planer på att bygga nytt i den sydligaste delen av vad vi tidigare har kallat för Dag Hammarskjöldstaden (UNT 5/2) är därför olyckliga. Dessutom innebär planen att betydande delar av Genetiska trädgården förstörs. Vi anser att det nuvarande planförslaget borde ritas om för att främja såväl miljöhänsyn och Uppsalas vetenskapshistoria som behovet av fler bostäder.

I de sydvästra delarna av Uppsala finns mycket mark som är lämplig för stadsexpansion. Nyligen föreslog vi inom Folkpartiet Uppsala Västra tillsammans med arkitekten Jerker Söderlind och arkitektstuderande Alexander Åkerman att den framtida ”Dag Hammarskjöldstaden”, det övergripande namn vi skulle vilja ge stadsexpansionsområdet mellan Kåbo och Sunnersta, på sikt skulle kunna bli hem för uppemot 80 000 nya Uppsalabor.

För att främja en sammanhållen och befolkningstät stadsexpansion borde man bygga Uppsala inifrån och ut. Utbyggnaden borde börja med att bebygga gärdet mellan Kåbo och BMC (Artilleriparken) samt att omvandla Uppsala Science Park till en livfull och funktionsblandad stadsdel. Genom att foga in hus med bostäder, restauranger och affärer på de stora parkeringsplatserna skulle det idag folktomma området utvecklas till en livlig och spännande stadsdel.

Fullt så genomtänkta är dock inte nuvarande planer. På planeringsstadiet ligger istället en byggnation i den sydligaste delen av området på ytorna mellan Dag Hammarskjölds väg och Bäcklösa Natura 2000 område. Marken, som till stor del är mycket god åkerjord, tillhörde tidigare SLU och omfattar bland annat Genetiska trädgården – en parkliknande miljö med mycket stort vetenskapshistoriskt värde.

Inte nog med att man väljer att börja i fel ända, man vill dessutom förstöra marken genom att bygga ändlösa längor med villor och radhus. Planen är att det 26 hektar stora området skall bebyggas med endast 600 bostäder, där radhus, parhus och villor planeras på den största delen av ytan. Flerbostadshusen får alltså trängas med stora villamattor som läggs ut över det känsliga området.

Inom Folkpartiet Västra Uppsala är vi positiva till byggnation inom området. Trots att den sker i ”fel” ände av området för den framtida Dag Hammarskjöldstaden bidrar den med välbehövliga bostäder till Uppsala. Dock är vi starkt kritiska till liggande detaljplaneförslag och skälen är flera.

För det första borde antalet villor, radhus och parhus minskas. Istället borde antalet bostäder i flerbostadshus öka. Detta skulle öka befolkningstätheten och därmed gynna en turtät kollektivtrafik samt ge bättre underlag för olika affärsverksamheter. Helt enkelt sådant som bidrar till ett vitalt, hållbart stadsliv.

För det andra borde det vara möjligt att i sin absoluta helhet bevara den vetenskapshistoriska marken i Genetiska trädgården. Denna skulle kunna omvandlas till en ordentlig allmän park i motsats till nuvarande detaljplaneförslag där Genetiska trädgården riskerar att omvandlas till en ”park” som upplevs som en halvprivat tomtmark placerad mellan tillkommande villabebyggelse och en parkeringsplats.

För det tredje brister förslaget ur miljöhänsyn. En ökad villabebyggelse med tillhörande biltrafik rimmar illa med Uppsala kommuns målsättning att minska klimatpåverkan genom ett ökat kollektivtrafikresande. Värdefull åkermark borde inte utnyttjas för gles villa- och radhusbebyggelse. Med högre, tätare bebyggelse kan mer mark bevaras.

Det nuvarande förslaget planeras dessutom, i likhet med många trista förorter från 1970-talet, som en relativt sluten stadsdel med endast ett fåtal infarter. Med fler infarter skulle Dag Hammarskjölds väg kunna omvandlas från en trafikled till en central stadsgata; till Dag Hammarskjölds Esplanad.

Uppsala saknar fortfarande en genomtänkt och framsynt stadsbyggnadspolitik. Som vanligt ställs betongkramare mot trädkramare. Inom Folkpartiet Uppsala Västra vill vi se både bostäder och bevarade grönytor. Istället för en 26 hektar stor matta av radhus och villor stöpta i samma form borde man runt Dag Hammarskjölds väg bygga en riktig stad, och inte en förort. Det skulle både bekämpa bostadsbristen och bevara värdefulla grönytor som Genetiska trädgården.

måndagen den 8:e april 2013

Andrahandsmarknaden av bostäder utvecklas!

Debatterade i dag mot "Jag vill ha bostad" om varför det är positivt att riksdagen har beslutat att tillåta mer marknadsmässiga hyror när man hyr ut en bostadsrätt i andra hand. Även om priserna har gått upp med 19 % har närmligen antalet bostäder ökat ännu mer - med 29 %!

Lyssna på klippet från Sveriges radio här.

lördagen den 6:e april 2013

Utbildning är ingen dans på rosor

Skriver idag tillsammans med Hanna Håkansson i Upsala Nya Tidning om behoven av ytterligare kvalitetssatsningar i högre utbildning, bättre lärare och en ny syn på högskolestudier:


Den senaste tiden har diskussionen gått het om högskolenybörjarnas kunskaper. Lärarna hävdar att studenterna kan för lite och Sveriges Förenade Studentkårer menar att det är lärarna som är dåliga.

Ingen diskuterar dock den bakomliggande orsaken – flumskolan och den snabba utbyggnaden av högskoleväsendet.

Strax efter årsskiftet (UNT Debatt 2/1) slog nio lärare i historia vid Uppsala respektive Linköpings universitet larm om bristande kunskaper i svenska hos sina studenter. Studenterna påstods ha ett oerhört begränsat språk och dålig ordförståelse.

Artikeln följdes upp av Ebba Lisberg Jensen, som på Sveriges Universitetslärarförbunds hemsida hävdade att studenterna har en inlärningsförmåga som kan jämföras med en 13-årings.

Från studenthåll slår man dock föga förvånande ifrån sig kritiken. Sveriges Förenade Studentkårer (Metro 21/3) menar att det är lärarna som är dåliga och allt skulle lösas om det satsades mer resurser på lärarnas pedagogik.

Ännu ett skyttegravskrig gynnar inte svensk utbildningskvalitet. I stället borde alla parter inom utbildningsväsendet reflektera över vilka brister som behöver åtgärdas. Liberala studenter ser framför allt tre åtgärder som avgörande:

  • Gör upp på allvar med flumskolan. Grundskolan har länge präglats av låga kunskapskrav som en följd av en ansvarsförskjutning från lärare till elev. Samtidigt visar en betryggande mängd forskning på betydelsen av en närvarande lärare som förmår att engagera eleverna. Om kunskapsresultaten ska höjas måste läraren ta ett större ansvar vid katedern och finnas till hands för de elever som behöver hjälp.
  • Uppvärdera lärarrollen. Under Socialdemokraterna fick lärarna både mindre inflytande och mindre lön. Ytterligare reformerad lärarutbildning, lärarlegitimation och Folkpartiets lönesatsningar som kan ge upp emot 10 000 kronor mer i månaden för duktiga lärare behöver därför få genomslag. Sveriges lärare gör varje dag en stor insats för Sveriges framtid. Men om vi ska lyckas rekrytera morgondagens lärare måste samhällets uppskattning också synas i lärarnas plånbok.
  • Täpp till kvalitetshålen i den högre utbildningen. På 1990-talet genomgick högskolorna en enorm utbyggnad. Detta var nödvändigt för att möta en allt mer globaliserad ekonomi, men i jakt på kvantitet glömdes kvaliteteten bort. Många studenter träffar i dag inte sina lärare mer än ett par timmar i veckan och många lärare saknar pedagogisk utbildning eller erfarenhet av forskning. Kvalitet i högre utbildning kräver att studenter möter sina lärare ofta och får ut något av mötet i seminariesalen.
Det är i mötet mellan lärare och student som kunskapstörsten väcks och förståelsen ökar. Om inte satsningarna på grundskolans lärare går hand i hand med ytterligare kvalitetsatsningar på högskolan finns risk att Sverige tappar i den globala konkurrensen.
Lärare och utbildningstimmar är dock inte allt. Sverige behöver även en diskussion om den enskilde högskolestudentens ansvar. Studier på högre nivå varken är eller ska vara en dans på rosor. Studenter är vuxna människor och i takt med att studenterna kan ställa krav på sin utbildning måste man tåla att lärarna ställer krav tillbaka. Utbildning är någonting ömsesidigt där studenter och lärare arbetar tillsammans för att utbildningen ska bli så bra som möjligt.

Svensk högskoledebatt har allt för länge präglats av att olika intressegrupper skyller på varandra. Nu senast när lärarna beklagar sig över studenterna och studenterna pekar på lärarnas brister.

Om Sverige ska fortsätta vara en kunskapsnation i en globaliserad ekonomi måste vi dock upp ur sandlådan. Först när alla inser att kunskap inte växer på träd, utan frodas genom hårt arbete och eget ansvar kan Sverige bli en vinnare i konkurrensen.

fredagen den 29:e mars 2013

Debatten som spårade ur?

Skriver några reflektioner på flyktingbloggen med anledning av debatten som har blossat upp de senaste dagarna och som har förändrat debatten om invandringspolitiken:

Hur för man en meningsfull debatt om baksidan av den svenska migrationspolitiken? Efter årsskiftet såg det länge ut som att Migrationsverkets ibland snäva bedömningar och behandlingen av papperslösa skulle få ett ansikte. Nu, ett par månader senare, verkar det som att debatten allt mer handlar om något annat.

Den svenska migrationspolitiken har problem. Trots att vi tror att Sverige har en av världens mest generösa invandringsregler nekas tusentals människor skydd på grund av snäva flyktingdefinitioner. Och för de som får en dörr i ansiktet snarare än ett ”välkommen till Sverige”, innebär den papperslösa vardagen en stor ofrihet och otrygghet. En ofrihet som blir polisens börda när de i allt raskare takt försöker verkställa de utvisningsbeslut som Migrationsverket har fattat.

Om detta – REVA, poliser som anhåller asylsökande och traffickingoffer som skickas tillbaka till människohandlare i Bulgarien – har den migrationspolitiska debatten handlat de senaste månaderna. Det finns dock en risk för att debatten är på väg att hamna på ett sidospår.

Det började med att justitieminister Beatrice Ask fick frågan om hon var oroad över uppgifterna om rasprofilering i tunnelbanan. Hon svarade att upplevelsen (om rasprofilering) kan vara väldigt personlig. Underförstått: hon är inte oroad eftersom rasprofileringen säkert bara är upplevd. Efter detta har debatten handlat mindre om hur myndigheter behandlar asylsökande och papperslösa och mer om hur människor upplever diskriminering.

Diskussionen om vad som är och inte är rasism är viktig. Ingen gör sig betjänt av att på ett personligt plan ständigt utgå från att man är utsatt för rasism och tävla med andra som är diskriminerade. Men när samhällsdebatten handlar om den individuella attityden snarare än de verkliga problemen är vi dock inne på en farlig väg.

För det första drunknar budskapet om hur de beväpnade och uniformerade representanterna för den svenska staten behandlar asylsökande och gömda. När andra på ett teoretiskt plan diskuterar vad som är riktig ”rasism” och verklig ”antirasism” finns mindre utrymmet för oss som exempelvis vill berätta om hur traffickingoffer blir dubbelt bestraffade, först av deras människohandlare och sedan av polisen som inte vill tro på deras historia.

Eller berätta om hur Sverige har ett system där en asylsökande i praktiken inte kan överklaga migrationsdomstolars beslut och därmed inte får samma chans till rättvis rättegång som svenska medborgare. Eller berätta om att migrationsministern vill införa visumtvång för romer och att s.k. ”uppenbart ogrundade asylansökningar” aldrig prövas av Migrationsverket. Eller berätta om att kommunpolitiker vill privatisera och överlämna ansvaret om invandrade anhöriga till syskon och föräldrar. Eller berätta om att vård och skola till papperslösa motarbetas. Eller berätta om att boenden för ensamkommande flyktingbarn vandaliseras av giriga grannar som tänker på villapriserna i området. Eller berätta om hur asylsökande inte får en ärlig chans när Migrationsverket inte rapporterar klagomål mot de offentliga biträdena och sätter ”besvärliga” biträden på en svart lista.

Eller berätta om de människor som blir stoppade och misstänkliggjorda i tunnelbanan bara för att de har fel hudfärg. Listan kan göras längre.

Bortsett från att de verkliga problemen hamnar i skymundan finns också en risk för att metadebatten om vad som är legitim eller illegitim rasism leder till att människor inte berättar om hur de blir diskriminerade eller dåligt behandlade. Detta riskerar skapa ett samhälle utan civilkurage.

Det är klart att om alla ser rasism i alla vrår och om minsta lilla beteende skulle vara ogrundad diskriminering, då finns inget utrymme för utveckling. Offerkoftor utvecklar ingen personligen, men är alternativet bättre? Bara för att alla inte är överens om hur pass utbredd diskrimineringen är så innebär inte det att man inte ska lyssna till berättelserna. Det är vad man gör med informationen som är det relevanta, inte om människor uttrycker att de är rasistiskt behandlade.

Det är genom att ha högt i tak och lyssna till alla dem som upplever sig diskriminerade som man kan urskilja den verkliga diskrimineringen och fundera över hur man ska hantera den. Det blir vi alla klokare på. För om vi slutar att lyssna och svarar att det inte alls är så illa, vem skulle ändå tro oss?

Jag säger inte att diskussionen om hur rasismen ser ut eller inte ser ut inte är värd att föra. Det borde finnas plats för flera diskussioner parallellt i det offentliga samtalet. Vad som vore olyckligt är dock om diskussionen om polisens arbetsmetoder och Migrationsverkets bedömningar handlar mindre om metoderna och bedömningarna och mer om vad personer upplever eller inte borde uppleva.

Det är bra att migrationsdebatten har tagit fart i Sverige. Låt oss dock inte polarisera debatten genom att utveckla den till ett skyttegravskrig mellan de som ser rasism överallt och de som inte vill kännas vid den över huvud taget. Det verkliga problemet i Sverige är inte att allt för många känner sig diskriminerade. Det verkliga problemet är att tusentals människor tvingas leva gömda och att polisen använder sig av allt mer tvivelaktiga metoder för att avvisa eller utvisa människor ur landet. Och om detta borde huvuddelen av migrationsdebatten handla.

måndagen den 18:e mars 2013

Billström gör skillnaden mellan M och FP tydlig

Idag tillsammans med Hanna Håkansson och Jonatan Macznick på SVD Brännpunkt:


Tobias Billström bekräftade i dagarna sin inställning till papperslösa flyktingar. Det är även fortsättningsvis en hårdare och inhumanare linje mot de som behöver humanitet mest. Samtidigt kan vi känna oss trygga i att Folkpartiet i både uttalande och i det nyligen presenterade partiprogramsförslaget valt en helt annan och generösare riktning. Billström företräder inte den politik som regeringen kom överens om tillsammans med Miljöpartiet, möjligen företräder Billström en moderat migrationspolitik.

Den överenskommelse regeringen gjorde med Miljöpartiet var ett välkommet steg mot en human och generös migrationspolitik. Överenskommelsen har effektivt arbetat bort Sverigedemokraterna från inflytande över migrationsfrågor i riksdagen. Det är därför beklämmande att överenskommelsen undermineras av en minister i regeringen.

Det blir allt mer uppenbart att Billström och Moderaterna inte bara motarbetar överenskommelsen, Billström verkar överhuvudtaget inte dela den människosyn som överenskommelsen ger uttryck för.

Det är därför glädjande att Folkpartiet tydligt visar att man står fast vid en liberal och human politik för papperslösa flyktingar. I Folkpartiets nyligen presenterade partiprogramsförslag går att läsa att: ”Även om invandringen är reglerad lever många människor utan tillstånd i Sverige, så kallade papperslösa. Att de vistas här utan tillstånd gör inte att de saknar de grundläggande mänskliga rättigheter som tillkommer alla.”

Det nya partiprogramsförslaget visar med all önskvärd tydlighet att Folkpartiet till skillnad från Moderaterna står upp för en fri invandring. På samma gång uppmanar Jan Björklund migrationsministern att stå fast vid den överenskommelse som regeringen ingått med Miljöpartiet.

Att Billström inte tycker som regeringen är uppenbart, ursäkter till trots. Folkpartiets företrädare borde även i framtiden trycka på den liberala migrationspolitik som finns i överenskommelsen. Det är glädjande att Folkpartiet tar ställning och vår förhoppning är att man inte heller i framtiden kommer stå tysta införa Billström och Moderaternas politik.

söndagen den 3:e mars 2013

Dyrt misstag av Folkpartiet att gå med på Reinfeldts alliansöverenskommelse

Skriver tillsammans med Jonatan Macznick och Joakim Holmertz på Newsmill om alliansöverenskommelsen i Maramö:


Efter alliansmötet hemma hos Annie Lööf i Maramö tidigare i veckan står det klart att Fredrik Reinfeldt helt lyckats utmanövrera de tre andra allianspartiledarna i de förhandlingar som förts om det framtida allianssamarbetet. Planen kommer göra att Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna ännu mer än idag försvinner i Moderaternas skugga.

Ett fördjupat allianssamarbete kommer ytterligare minska Folkpartiets, Centerpartiets och Kristdemokraternas utrymme att driva sin egen politik. Bara moderaterna tjänar på ett fördjupat allianssamarbete, och i motsvarande mån förlorar de svenska väljarna på det eftersom väljarnas möjlighet att påverka den politik som kommer föras av en eventuell borgerlig regering efter valet 2014 minskar

Det var rätt att bilda Alliansen 2004. Det var det enda sättet att bryta det socialdemokratiska maktmonopolet och fatta nödvändiga beslut för att få Sverige på fötter igen. De borgerliga partierna har dessutom bevisat att de klarar av att samarbeta och regera tillsammans.

Dagens politiska landskap ser dock helt annorlunda ut. Socialdemokraterna är inte samma maktfaktor som förr och borgerlig regeringsduglighet är ett faktum. Det kräver nya strategier. Väljarna måste få veta att en röst på Folkpartiet liberalerna inte är detsamma som en röst på Moderaterna. De måste få veta att en röst på Folkpartiet är en röst för humanare migrationspolitik, avskaffad värnskatt och stärkta rättigheter för HBT-personer.

Maramömötet innebär dock motsatsen. Fram till valet kommer skillnaderna mellan de borgerliga partierna snarare minska. I juni nästa år, precis efter europaparlamentsvalet, läggs ett allianskonvent. Då kan eventuella skillnader mellan partierna som väljarna lagt märke till under europaparlamentsvalet slätas över. När alliansens gemensamma valmanifest kommer presenteras ytterligare två månader senare är det bara en månad kvar till valet. Precis lagom lång tid för att väljarna inte ska hinna uppfatta några skillnader mellan alliansens olika partier efter det att deras gemensamma politik släpps.

Alliansen har inneburit mycket gott för Sverige, och kan förhoppningsvis åstadkomma mycket gott också i framtiden. Alliansens små partier måste emellertid börja visa på borgerliga alternativ till den – oftast väldigt moderatinfluerade – kompromisspolitik som är alliansens politik. I ett samarbete måste man kompromissa, men det finns inte någon motsättning mellan att ställa sig bakom en kompromiss och samtidigt vara tydlig med att man hade föredragit en annan politik.

Folkpartiet liberalerna måste göra upp med föreställningen att väljarna är dumma. Det är de inte. Väljarna kan hålla två saker i huvudet på samma gång. Folkpartiet kan både delta i allianssamarbetet och driva sin egen politik. Den enda egentliga anledningen att inte driva sin egen politik är att man inte tror på den, utan känner sig tryggare bakom någon annans. Vi tror på Folkpartiet liberalernas politik, och den vill vi driva.

torsdagen den 28:e februari 2013

Sega könsnormer hotar kvaliteten i forskningen

Skriver i Lösnummer, Örebro studentkårs tidning, tillsammans med Emil Eriksson Rissve om behovet av en mer jämställd akademi:

Kunskap bygger framtiden. För att dra nytta av den kompetens som finns i svensk högskola måste den ojämställdhet som finns på svenska universitet motarbetas. Liberala studenters förslag om årliga jämställdhetsutvärderingar av svensk forskning borde därför bli verklighet.” Det skriver Liberala studenter.

Den svenska högskolan är i några viktiga avseenden en ojämställd och starkt könsuppdelad arena. Av Högskoleverkets rapport Kvinnor och män i högskolan (Rapport 2008:20 R) framgår bland annat att närmare två tredjedelar av studenterna inom högskolans grundutbildning numera är kvinnor. Samtidigt finns det i toppen av den akademiska karriären, bland professorerna, fortfarande endast 18 procent kvinnor och 82 procent män.

Högskoleverket pekar på att en del av problemet ligger i sega kultur- och maktstrukturer som vi alla medvetet eller omedvetet bidrar till att upprätthålla. Till exempel har inom forskningen endast 12,7 procent av det som tilldelats excellenscentra eller strategiska satsningar gått till kvinnor, medan 87,3 procent har gått till män.

Kvinnor sållas helt enkelt bort, trots att de varit toppkvalificerade. I en forskningsvärld med sådana könsstrukturer blir alla förlorare.

Ett sätt att stoppa detta vore att genomföra årliga utvärderingar av jämställdhetsperspektivet på forskningsanslagen. På så sätt synliggör man ojämställdheten och kan lättare åtgärda problemen. Snedvriden fördelning av forskningsanslag måste få ett slut om svensk forskning även i framtiden ska hålla världsklass.

I grupper där studenter och anställda har skiftande erfarenheter berikas utbildning och forskning av att olika perspektiv bryts mot varandra. Mångfald och jämställdhet mellan kvinnor och män ger därför högre kvalitet och större bredd i forskning och utbildning.

Jämställdhet i högskolan är i grunden en fråga om rättvisa för individen, ingen ska väljas bort på grund av vad hen har mellan benen. Det är också en avgörande fråga för akademins legitimitet som samhällsbärande institution, och i förlängningen för det svenska samhällets utveckling och konkurrenskraft, att ingen sållas bort på fel grunder.

Om vi på allvar tror att män och kvinnor i snitt är lika smarta och driftiga, då kan inte ojämställdheten på svenska universitet förklaras på annat sätt en med unkna könsnormer.

Svensk utbildning och forskning förtjänar bättre. Det är dags att se bortom individen och låta kunskapen styra.

onsdagen den 20:e februari 2013

Varning för barn!

Skriver i Gaudeamus, Stockholms studentkår tidning om att socialförsäkringarna för studenter behöver reformeras:


Genom livet kan vi från och till hamna i situationer där vår inkomst drabbas hårt. Man kan exempelvis bli sjuk eller bli med barn. Fram till 1800-talet kunde detta innebära en katastrof och släkt och vänner fick komma till undsättning. Men med socialförsäkringarnas intåg fanns det ett skydd som var finansierat av frivilliga premier när ens inkomst drabbats hårt. Det är undermåligt att denna framgång ännu inte nått studentgruppen som alltjämt står inför en personlig katastrof i det fall att man blir förälder eller sjuk.
Det sociala skyddsnätet bygger på att vi ska skyddas från inkomstbortfall, och gott så, men problemen hopar sig när begreppet sjukpenninggrundande inkomst ska definieras. Studiemedlet räknas inte till denna kategori och följden blir studenter som står utanför både sjuk- och föräldraförsäkringen. Det är inte attraktivt att vara student i ett land där studenter inte är försäkrade på ett rimligt sätt. Utan studenter minskar tillgången på utbildad personal till företagen som får Sverige att gå runt.

När sjukpenninggrundande inkomst inkluderar studenter slipper studenter se sin inkomst halveras vid föräldraförsäkringen (så kallad ”nollklassad”). Studenter slipper dessutom cirkulera i ett, för studenter, mycket labilt och komplicerat sjukförsäkringssystem som riskerar att trolla bort en betydande del av inkomsten, beroende på hur man lägger upp sin egen finansiering. En förändring skulle innebära att studenter får tillgång till de sociala skyddsnäten som gäller för förvärvsarbetande. Det är investering nog att skuldsätta sig mycket hårt samt leva på begränsad ekonomi under sin studietid för att det ska vara rimligt att ta ifrån studenter det sociala skydd som gäller för många andra.
I synnerhet slår osäkerheten och otryggheten mot dem som inte har råd att gå ner till en ännu mer begränsad inkomst. Denna grupp studenter är de med föräldrar utan studiebakgrund och de studenter som saknar finansiell uppbackning hemifrån i det fall att något under studietiden skulle gå snett. I längden innebär det att alla inte har lika möjligheter att studera vid högskola eller universitet.

Det är inte acceptabelt att vi behöver varna studenter för barn eller att de som redan har barn måste vänta med studierna av just den anledningen. Än värre att studenter inte kan bli sjuka om de inte har ekonomiskt stöd från välbetalda föräldrar. Det finns inga ursäkter, socialförsäkringarna för studenter måste genast reformeras.

onsdagen den 6:e februari 2013

Bristande skyddsnät leder till otrygg tillvaro

Skriver i Spionen, kårtidning vid Göteborgs universitet, om att socialförsäkringssystemen även behöver inkludera studenter och unga forskare.

Artikeln kan hittas här.

tisdagen den 5:e februari 2013

Bygg ny stad i staden med bättre arkitektur!

Skriver idag i Upsala Nya Tidning tillsammans med min partikollega Henrik Ottosson, arkitekten Jerker Söderlind samt arkitektstuderanden Alexander Åkerman om en ny stadsbyggnadspolitik för Uppsala:

För att sätta fart på Uppsala stadsutveckling och för att bygga bort den bostadsbrist som finns föreslår vi en ny stadsdel, Dag Hammarskjöld-staden – en andra innerstad intill city som blir hem för upp emot 80 000 nya Uppsalabor. Det skriver Henrik Ottosson, Jerker Söderlind, Benny Lindholm och Alexander Åkerman.

Uppsala är en av Sveriges snabbast växande städer. Det ställer höga krav på Uppsalas beslutsfattare att fatta framsynta beslut.

För att radikalt sätta fart på Uppsala stadsutveckling och för att bygga bort den bostadsbrist som finns i Uppsala föreslår vi en ny stadsdel – Dag Hammarskjöld-staden – en andra innerstad intill city som på sikt skulle kunna bli ett hem för upp emot 80 000 nya Uppsalabor.

En av Europas kulturellt mest spännande stadsdelar är Eixample i Barcelona. På 7,5 kvadratkilometer samsas 269 000 invånare med en mängd kaféer, restauranger, affärer och andra verksamheter i varje kvarter, som går runt ekonomiskt tack vare den höga befolkningstätheten. I ett gigantiskt rutnät av hundratals små kvadratiska kvarter där hushöjden sällan understiger sex våningar, men heller sällan överstiger tio, har man skapat en stadsdel med enorm arkitektonisk fantasirikedom och variation. Bland annat finns cirka 150 av världens alla art nouveau-byggnader i stadsdelen, däribland Antoni Gaudís La Sagrada Familia och Casa Milà, och så gott som varje gata kantas av hundratals träd. Det är alltså både tätt och grönt!

Det är ett besvärande faktum att de flesta nya stadsdelar i Sverige är sämre, tråkigare och fulare än de gamla stadskärnorna. Det gäller även Uppsala med expanderande själlösa handelsområden och bostadsområden utslängda i skogen.

Men det tar lång tid att anpassa regler och villkor så att det är möjligt att bygga det de flesta verkar vilja ha. Normer och statliga regler för trafik, buller, tillgänglighet, skyddsavstånd, investeringar, uthyrning, prissättning, utrustningskrav och byggande tar lång tid att ändra på. Därför har vi ett förslag:

Inrätta en sorts ”fristad” i sydvästra Uppsala. Dra en linje på kartan och förklara att inom detta område tillåts undantag till alla de sorters regler som hindrar byggandet av en levande stad. Det ska finnas regler, men bara av den sort som skapar ”mer Uppsala i Uppsala”.

Det behöver inte bli lika tätt som Eixample, men gärna lika myllrade som längs Fyrisån i centrum. Helst med varierad arkitektur med allt från medeltida gränder till storslagna boulevarder, klassiska torg och vackra parker. Om det mesta nya byggandet koncentreras till en stor riktig stadsdel blir det också billigare att dra gator, ledningar och bussar. Handeln kan placeras mitt i staden i stället för utspritt.

Söder om centrum finns ett fem kvadratkilometer stort område som är glest befolkat trots universitets och landstingets verksamhet. Här kan vi bygga ”Dag Hammarskjöld-staden”, en dynamisk och växande del av Uppsala.

Byggandet kan börja på gärdet mellan Kåbo och BMC (Artilleriparken) samt inne i Uppsala Science Park, eller snarare ”Uppsala Science Parkering” på grund av de stora parkeringsplatserna. Genom att foga in bostadshus med lokaler för restauranger, affärer och annan verksamhet i bottenvåningarna kan vi skapa mötesplatser för forskare, företagare, studenter och allmänhet. Med BMC, Akademiska sjukhuset och Ångströmlaboratoriet som grannar skulle det bli en stadsdel med möten som skulle sporra till nytänkande inom allt från spinntronik till matkultur.

Dag Hammarskjölds Esplanad blir det absoluta navet där en mängd olika kulturer möts och nytt skapas. Den nya staden kan bli en global förebild för hur stadsbyggnation kan användas för att kanalisera ny kunskap och forskningsresultat till det omgivande samhället; en gigantisk ”Forskarfredag på Stora Torget” varje dag. Målet borde vara: bygg mer levande och vackert än gamla Uppsala.

Det behövs massvis av fritt experimenterande, där arkitekturen med fördel bryter mot den rådande ”Me too”-trenden! Tillåt en ny spännande och omtyckt arkitektur att utvecklas genom att låta Dag Hammarskjöld-staden bli en lekplats på samma sätt som Eixample i Barcelona blev en lekplats för Modernista-arkitekterna under 1800-talets slut och 1900-talets början.

Framförallt, låt Uppsalaborna få vara med och tycka till i denna utveckling! Vår övertygelse är att detta skulle hjälpa till att såga itu den långbänk av protester som ofta kommer fram vid nybyggnationer, och som tillsammans med segdragna översiktsplaner och detaljstyrning av byggenskap är hinder för Uppsalas expansion.

Om Uppsala ska bli en av Sveriges mest dynamiska städer och en nod för utveckling av Europas mest spännande forskning och företagande krävs att man vågar tänka utanför boxen. Gör något annorlunda! Ett experimentområde för stadsbyggande vore ett bra sätt att ära en av Uppsalas söner och Sveriges mest kända människor. En stadsdel i Dag Hammarskjölds namn!

tisdagen den 29:e januari 2013

Dags att utvärdera migrationsdomstolarna

Skriver på flyktingbloggen om behovet av en förutsättningslös utvärdering av systemet med migrationsdomstolar och den reform som genomfördes 2005:

I söndags rapporterade Sveriges radio att det är mer sannolikt att en asylansökan avslås av migrationsdomstolarna i Stockholm och Göteborg än av motsvarande domstol i Malmö. Detta är bara ytterligare ett exempel på att den nödvändiga reformen av utlänningsnämnderna har brister och att inrättandet av domstolar inte löser alla problem. Det är dags att utvärdera migrationsdomstolarna.

När den nya instans- och processordningen infördes i utlänningsärendena den 31 mars 2006 var orden storstilade och löftena många. Öppenheten i asylprocessen skulle öka och rättssäkerheten förstärkas. Genom att inrätta särskilda migrationsdomstolar skulle en s.k. tvåpartsprocess införas och möjligheterna till muntlighet bli bättre. Genom att låta en oberoende domstol döma i en tvist mellan Migrationsverket och den asylsökande skulle prövningen bli fylligare eftersom den asylsökande blev part i processen. Att Migrationsverket skulle bli tvungen att försvara sitt beslut i domstolen skulle dessutom leda till att den asylsökande fick bättre kunskap om på vilka grunder beslutet fattats.

Mycket har blivit bättre med migrationsdomstolarna i Stockholm, Göteborg och Malmö. Som Sveriges radio reportage visar finns det dock fortfarande rättssäkerhetsbrister i migrationsprocessen.

För det första har den asylsökande sällan någon kunskap om hur svensk utlänningsrätt fungerar och är därför på många punkter beroende av stöd från sitt offentliga biträde. Och systemet med de offentliga biträdena har avgörande brister. När Statskontoret utredde Migrationsverkets förordnanden av biträden kunde man t.ex. konstatera att riktlinjer inte följs, att klagomål inte rapporteras och att Migrationsverket brister i lämplighetsbedömningen av de offentliga biträdena. På andra håll har det rapporterats om att ”besvärliga” biträden hamnar på svarta listan och att duktiga advokater nekas arbete.

Utnämnande av offentliga biträden borde därför förändras och flyttas från Migrationsverket till migrationsdomstolarna eller till någon annan myndighet. Migrationsverket ska inte behövs utse sina egna ”motståndare” i asylprocessen.

För det andra har ”tvåpartsprocessen” lett till att utredningsbördan delvis flyttar från Migrationsverket till den enskilde asylsökanden och till domstolarna. Det finns flera exempel på att Migrationsverket inte presenterar sådana fakta som talar emot ett avslag och att myndigheten överlåter åt migrationsdomstolen att själv utreda förhållandena i det land som den asylsökande flyr ifrån.

Detta fungerade bättre på utlänningsnämndens tid. Eftersom det inte fanns en tvåpartsprocess byggde nämnden upp egen kunskap om förhållandena i det land som den asylsökande kom ifrån. Detta gör sällan migrationsdomstolarna. Domarna och de anställda på migrationsdomstolarna borde därför utbildas mer och få större möjligheter att själva ta fram material som kan utreda situationen i exempelvis Irak.

För det tredje saknar den asylsökande något som de som redan bor i Sverige har, nämligen ordentlig möjlighet att överklaga en domstols beslut. Visserligen inrättade man en s.k. Migrationsöverdomstol i samband med inrättandet av migrationsdomstolarna. Migrationsöverdomstolen, som ligger på Kammarrätten i Stockholm, saknar dock något som alla andra överrätter har – nämligen möjlighet att meddela prövningstillstånd när det har blivit fel i underrätten, i det här fallet migrationsdomstolen.

I vanliga fall när en domstol prövar ett överklagande om t.ex. försörjningsstöd eller körkort så kan den meddela prövningstillstånd om domstolen misstänker att det har blivit fel i underrätten. I migrationsmålen finns dock inte denna möjlighet. I praktiken innebär detta att även om Migrationsöverdomstolen misstänker att migrationsdomstolen har dömt fel så får den inte rätta till det. Den enda möjligheten som finns för Migrationsöverdomstolen att ta upp ett mål är om det finns intresse av ett prejudikat, d.v.s. om nya rättsregler ska fastställas. Samma möjligheter att få sin rätt prövad i överrätt borde gälla för asylsökande som för alla andra.

Inrättandet av migrationsdomstolar har inneburit ett stort steg framåt för asylsökande i Sverige. Det finns dock fortfarande brister i systemet som leder till att asylsökande inte alltid får en rättssäker och rättvis bedömning av sina asylskäl. Det är därför dags att genomföra en grundläggande utvärdering av asylprocessen ur ett rättssäkerhetsperspektiv.

söndagen den 20:e januari 2013

Det tar ändå stopp i Upplands Väsby

Debatten om fyrspår mellan Arlanda och Uppsala fortsätter. Svarar idag Miljöpartiet och deras förslag:


Det är positivt att Maria Gardfjell (UNT 18/1) inte längre hävdar att fyra spår mellan Uppsala och Arlanda kommer att leda till färre störningar och förseningar för oss som pendlar till Stockholm. Förslag som löser trängseln för oss pendlare lyser dock med sin frånvaro, skriver Benny Lindholm.

Sverige behöver mer järnväg än idag, det råder det inget tvivel om. Ny järnväg kostar dock mellan 40-80 miljoner kronor per kilometer. Fyra spår mellan Uppsala och Arlanda skulle därmed kosta runt 2 miljarder kronor. Den enda rimliga politiska slutsatsen av detta, och som jag uppmanar till, är att nyinvesteringar måste planeras noga och byggas i rätt ordning för att samhällsekonomiska vinster ska kunna maximeras.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet har redan visat vad som händer om man inte planerar ordentligt. När Riksrevisionen granskade deras satsning på Botniabanan (RiR 2011:22) var slutsatserna tydliga: banan var för dyr, felplanerad och infriade inte förväntningarna. Den tyngsta kritiken handlade om att den dåvarande regeringen inte tillräckligt hade analyserat behoven av investeringar i anslutande järnvägar. Trängseln på exempelvis Ostkustbanan söder om Botniabanan har gjort att den nya järnvägen inte kunnat användas fullt ut. Godstrafiken har därmed inte kunnat få den goda transportekonomi som utlovades.

Liknelserna med förslaget om fyrspår mellan Arlanda och Uppsala är uppenbar. Skulle man bygga dessa spår utan att först åtgärda den existerande trängseln söder om Arlanda skulle misstaget med Botniabanan upprepas. De nya spåren skulle möjliggöra en tågstation i Bergsbrunna, men vad hjälper det om tågen sedan ändå står still i Upplands Väsby?

Utbyggnad och underhåll av svensk järnväg har under decennier fått stå tillbaka. Lösningen på detta är dock inte att kasta pengar efter första bästa projekt. Det är positivt att S och MP delar min uppfattning att Sverige behöver en väl fungerande och utbyggd järnväg. Bekymret med många politiker som i dag uttalar sig i järnvägsdebatten är dock att de inte beaktar att järnvägen inte är vilket trafikslag som helst. Man kan inte, likt med leksakståg, lägga ut några rälsbitar till och förvänta sig kapacitetsökningar. Nya spår är inte samma sak som efterfrågade spår.

Det är dags att svensk järnväg behandlas med den seriositet som järnvägen förtjänar. Och vad vi som pendlar mellan Uppsala och Stockholm förtjänar är en infrastruktur som fungerar. För det krävs det sex spår mellan Stockholm och Arlanda, inte fyra spår i skogen mellan Arlanda och Uppsala. För Uppsalas skull måste de politiska förslagen sluta tuffa på i fel riktning."

Benny Lindholm (FP)

inbiten pendlare